Vingpenna/Mari Larsson; Här kan du läsa om mina anhörigböcker och bokrecensioner.

Information hur du beställer mina anhörigböcker, tips till anhöriga, demenssjukdomens 8 faser och även hur du bokar mig som anhörigföreläsare finns på min hemsida https://vingpenna.se. För frågor/funderingar kontakta mig på min e-post: mari.larsson9@gmail.com. 

Mina anhörigböcker och recensioner 

Mina böcker

Glömskans spår

Den handlar om hur jag hanterade min pappas demens och innehåller även egna skrivna dikter. Min son, Benjamin Larsson, har hjälpt mig med foto och layout. När du har läst den vet du att inte är ensam om att vara anhörig till en demenssjuk! Läs recensioner under rubriken "Recensioner av Glömskans spår".

Den är tryckt av Bok & Tryck AB i Bollnäs. 

Recensioner av Glömskans spår

Författare: Mari Larsson

Demensförbundets tidning ”Demensforum” nr 2 2009:

”En skrift i tre delar. Första delen där vi får följa författarinnan och dottern Mari Larsson och hennes pappa. Hur hon hanterade sin pappas demens. Hur hon upplevde det och vad hon gjorde för att han skulle få en värdig vård och ett värdigt liv. Del två har rubriken: Bra att veta! Det är råd som kan underlätta för oss som behöver hjälpa någon anhörig eller vän. Den sista delen är dikter till/Om hennes mamma, som har stroke och afasi, och hennes pappa. En diktsamling med författarinnans tankar och känslor under svår tid av vårdkaos, sorg och saknad. Det är värme och kärlek i sammanfattande dikter och ett hopp om att kunna gå vidare. En skrift som väl skildrar en verklighet som alltför många anhöriga känner igen sig i, som anhöriga, närstående, vårdpersonal och biståndshandläggare kan läsa och ha stor nytta av; Bodil Hallin.”

Rolf Lassgård, 2009-04-28:

”Ett mycket bra sätt att skapa kunskap och förståelse för denna sjukdom. Jag har själv ingen erfarenhet (än så länge) av att någon i min närhet har drabbats av den. Så jag kan med visshet säga att din och din fars berättelse även fungerar på en person som på ett djupare plan inte vet så mycket om demens.”

Från åhörarna vid en föreläsning i Säters kommun, Anhörigstödet, 2010-02-13:

”Boken var enkelt skriven, lättfattlig och man kan känna igen sig. Många hälsningar från samtalsgruppen inom anhörigstödet i Säter.”

Pia Rickemo-Norman, Demensansvarig, Säters kommun: 

”Gillade din bok ”Glömskans spår”. Jag delar ut den gratis till anhörigvårdare, främst till de som nu inte har stöd och hjälp från kommunen. Jag har uppfattat att många bär med sig att de har lovat att ta hand om varandra i nöd och lust. Skuldkänslan är stor när anhörigvårdaren inte längre orkar. Många kontaktar kommunen när de är totalt utmattade och då är hemsituationen akut.

Min förhoppning är att förebygga den sena kontakten. Genom ”Glömskans spår” kan de här personerna få kraft till att själva söka stöd och hjälp då den berättar ur ett anhörigperspektiv. Att få veta att man ä inte själv, det finns andra med liknande upplevelser.”

Annelie Atonsson, Anhörigsamordnare, Lysekils kommun:

”Väldigt läsvärd bok du har skrivit, enkel och bra så att andra anhöriga kan känna igen sig.”     

Från en demensanhörig som köpte min bok 2021-10-04:

"Jag tycker att du beskriver så bra om de anhörigas situation. Jag tror det är många kvinnor som sliter ut sig genom att ta hand om sina män, inte tvärtom så ofta. Jag tycker att du i din bokblogg skall skriva om vikten att behålla sina intressen, att kräva hjälp och stöd hos kommunen och att bygga upp ett nätverk. Jag tycker mycket om dina dikter."

Från Eva-Lena Engdahl, som har jobbat i många år på olika demensboenden, 22-05-16:

"Du skriver att din pappa är arg på dig. Av egen erfarenhet så upplever den anhöriga precis  som du. Det tål att upprepas & ta till sig & det gjorde jag genom att läsa din bok. Jag som jobbar med dementa tror att ilskan riktar sig mer mot dom själva. Dom säger ofta att dom är "dumma" & inte känner igen sig själva, där tror jag ilskan kommer in. Egentligen behöver man inte vara dement för att anklaga sig själv att vara dum. Om det händer något som gör att man förändras känner man ilska & den man känner sig trygg med får ilskan. Som i ditt fall du.

Håller med & brukar säga till anhöriga det du skriver, sjukdomen blir inte bättre utan sämre. Det blir den anhörigas sjukdom & man blir medberoende. För att orka jobba måste man ha ett intresse av sjukdomen tror jag. Har man det kan man möta en anhörig.

Det här berör mig. Din insikt i din pappa som inte har insikt i sin sjukdom att få hem sin fru från sjukhuset. Hemtjänsten gör sig påmind till dej om din pappas situation. Här är det mycket känslor. Som känns i hjärtat. Det är ju dina föräldrar du skriver om, det säger ju en hel del. 

En läkare som inte har dina "glasögon" att se med ser inte din situation. Hade det varit självupplevd hade det varit lättare. Här känner jag mellan dina rader ensamhet & frustration.

För mig är din pappa en bra bit in i sin sjukdom. Att inte veta är det morgon eller kväll. Du skriver att han "nattvandrade" här brukar den demenssjuke komma in på något boende. Hallucination är jobbigt för den sjuke, jag har suttit med den som är i sin hallucination. För den sjuke är det verklighet men för mig finns inte tex barnen som är i rummet eller kvinnan som går & tar saker. Jag har suttit med utan att prata utan bara varit. Svårt med en viktig erfarenhet. En del uppskattar att man sitter med dom, jobbigt att vara själv har jag förstått.

På ett år blir din pappa allt sämre & då mer aggressiv & otrevlig. Det här är självupplevt. Här brukar dom anhöriga tycka det är riktigt jobbigt. Här är vi vårdpersonal viktiga. Jobbigt med besök. Den sjuke som i det här fallet din pappa känner inte igen sina kära längre. Så mycket känslor. Tårar, ilska mot sjukdomen, ensamhet & frustration.

Jag har en sjuk mamma men ej i demens. Jag känner igen mig bitvis i dina rader om din pappa. Min mamma lever & jag mår mest dåligt av besöken. Jag är uppväxt med hennes beteende men tack vara min syster så orkar jag.

Dina dikter betyder så mycket för mig. Jag använder dom som en egen rehabilitering. Tack för att du så beskrivande har delat dina tankar & känslor." 

Priset och gåva till Demensförbundets Utvecklingsfond

Priset för ”Glömskans spår” är 150 kr inklusive moms, portokostnad tillkommer. Jag skänker 15 kr för varje såld bok till Demensförbundets Utvecklingsfond, en fond för att förbättra livssituationen för demenssjuka och deras närstående. Genom ditt köp förbättrar du livssituationen för demenssjuka och deras närstående!

Min mamma Karin - före och efter stroken

I min bok om min mamma berättar jag om tiden före och efter hennes stroke. När du har läst den vet du att inte är ensam om att vara anhörig till en person som har fått stroke!

Jag ger ut den via Yamile Förlag. 

Priset och gåva till Hjärnfondens strokeforskning

Priset för "Min mamma Karin - före och efter stroken" är 149 kr inklusive moms, portokostnad tillkommer. Jag skänker 15 kr för varje såld bok till Hjärnfondens strokeforskning. Genom ditt köp hjälper du till med strokeforskningen!